Kompisfällan

"Kompisfällan", känner ni igen det uttrycket? Det är tydligen det värsta man kan utsättas för, att hamna i den. Det går ut på att man, i umgänge med motsatta könet, hela tiden måste hålla vågskålen på "jag vill knulla med dig"-sidan, så att man inte råkar bli polare och därmed omintetgör alla chanser till en framtida kärleksrelation.

Men det är något som är så djupt fel med det här tänket. Det är ju, för det första, sina vänner man kommer riktigt nära. Det är ju de man kommer innanför skalet på och tillåts lära känna på riktigt. Det är väl först då man kan veta om man är kär? För det andra så är dejtande, där man hela tiden har som mål att få den andra intresserad, bara ett spel där man bara visar upp sina bästa sidor. Sin fasad.

Det finns till och med böcker om förförelsemetoder(som funkar, jag har använt dessa metoder) eftersom alla hjärnor reagerar likadant på viss stimulans. Det är fusk, alltså. Man kan alltså lära sig att bli, eller agera som, en person som motsatta könet attraheras av, och blir förälskad i. Vad tråkigt. Den personen man då blir ihop med kanske inte ens vill ha ens riktiga jag.

Vad innehåller då det mytomspunna begreppet Kärlek? Min erfarenhet säger att det är just en djup vänskap, toppat med attraktion och pirr i magen, och såklart sexuell kompatibilitet. De flesta börjar dock i änden attraktion och sex, och upptäcker ofta efteråt att varken personlighet eller värderingar passar speciellt bra ihop. Nuförtiden vill jag kolla vad som finns bakom pannbenet innan jag kollar vad som finns under kläderna.

Så avliva myten om "kompisfällan". Det är klart att man kan vara attraherad av en tjejkompis. Och då har man ju sparat det bästa till sist. Snusket.