Slut

Den här bloggen återfinns numera HÄR.

It's Alive!!

Den här bloggen har fått fungera som ett substitut för min egentliga blogg http://javlaliv.blogspot.com/, då jag inte kände att jag ville skriva om mitt liv, för alla.

Vissa utvalda har dock kunnat läsa om vad jag håller på med, här på den hemliga bloggen Ett Jefla Liv. Och det har varit skönt. Jag har kunnat skriva på som vanligt, utan ångest över vad jag skriver eller vem som läser.

Nu känner jag dock att det är dags att semestern får vara över. Alla inlägg från Ett Jefla Liv kommer att läggas upp på Ett Jävla Liv, så att de läsare som vill kan uppdatera sig.

Jag kommer nu att jobba i tre dagar, sen vara ledig två, och efter det jobba tre dagar till, för att sen vara ledig åtta dagar. Semester på riktigt!

Som alla andra bloggare har även jag tänkt att spendera min lediga tid med att försöka hitta mig själv i ett torp i Värmland, men jag kommer att skriva på precis som vanligt.

Det är visst någon som är tillbaka. Härligt va?

Friday night nonsens

Två sällskapssjuka killar chattar bort några minuter på ingenting:

Albert-Montreal says:
hur mar man?
Jon says:
Like James mothafuckin Brown
Jon says:
I FEEEEEL GOOD!
Albert-Montreal says:
dadadada
Jon says:
dödödödödödödö
Albert-Montreal says:
:)
Jon says:
You knew that I would?
Albert-Montreal says:
so good
Albert-Montreal says:
so good
Jon says:
erkänn att du googlar vad som kommer sen i texten
Albert-Montreal says:
nej
Albert-Montreal says:
I got you, DA DA DA DA
Jon says:
Är det inte fem "DA" där?
Albert-Montreal says:
sant

Lunch

Idag jobbar jag sent. Det känns riktigt värdelöst eftersom det är fredag, men det är som det är. En dryg detalj med sena pass är att lunchrestaurangen är stängd, och eftersom jag inte är någon matlåde-kille får jag improvisera. I cafét var allt utplockad utom några kanelbullar, vi har firat kanelbullens dag i förtid här på jobbet, så det fick bli en bulle till lunch. Framför datorn.

Usch, va deprimerande.














När väl fängelseportarna öppnas klockan 21.15 ikväll ska jag åka in till Ida. Tanken är att vi ska ha en lugn kväll, "lugn behöver inte betyda 'vit', Jon", försökte hon lugna mig när vi planerade kvällen. Jag är redo för allt. Hemmakväll eller utekväll, spelar ingen roll. Jag är dressad till tusen med nya jeansen, nya dojjorna, nya tröjan, nya parfymen och en scarf. Så här gör alla va? Använder alla nya prylar första helgen efter shoppingrundan. Visst gör ni?

Godis

Ärtsoppa

Jag gillar Sverige lite extra mycket ibland. Som när jag tänker på det här med torsdagar och ärtsoppa med pannkakor. Det är så gulligt, som att hela Sverige går på barnkalas på lunchen. Hur nyttigt kan det vara? Det är ju inte direkt något man skulle äta innan ett vasalopp, liksom.

Man kanske skulle införa Fiskdamm på lunchen också, eller varför inte Snurra flaskan?

I natt

Mitt i nattsömnen drog min mobilsignal igång som brandlarm, ja det kändes ju så eftersom jag sov, och i det töckenliknande tillstånd jag befann mig betedde jag mig ganska märkligt.

Jag for upp i en ställning som mest kan liknas vid en fällkniv i halvuppfällt läge och stirrade på mobilen:

Samtal
+25260962204

Jag var helt säker på att det var landsnumret till USA eller Japan, och att det var ett skivbolag som ringde för att berätta att våran singel precis blivit etta på försäljningslistan. Men precis när jag tryckte på "svara"-knappen las samtalet på.

Nu på jobbet kollade jag upp numret. Samtalet kom från Somalia.

Snopet.

Varje dag

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Låten har blivit så förknippad med väckning att jag numera hatar den. Sjuttiotalstapeterna i lägenheten hänger över sängen, och jag kryper ihop till fosterställning under mina dubbla täcken. Det är verkligen svinkallt i rummet.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Den första snoozen är den bästa. Jag vaknar till igen och har fortfarande gott om tid. TVn ger ifrån sig ett sugande, elektriskt ljud när jag knäpper på den. Volymen är låg och jag tar inte ens in det som diskuteras i morgonsoffan. Jag blundar och tänker på något minnet inte vill registrera.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag drar täcket runt mig och går ut i köket. Kylen är lika tom som vanligt, men det finns åtminstone en gammal lönneberga-skinka och bregott. Jag ställer fram allt jag ska ha och går till badrummet. Brödrosten smäller upp mina brödskivor precis när jag pissat klart. Frukosten smakar nästan ingenting.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag låter den spela klart där den ligger inne i sovrummet, den stör mig ändå knappt medan jag borstar tänderna. Klockan är lite för mycket, så jag hinner inte duscha. Kläderna från igår får lov att duga idag också, till och med strumporna. Nu är jag tillräckligt vaken för att göra allt jag ska göra effektivt och systematiskt. Jag är en robot. Mobilen, snusen, nycklarna, ställa in frukosten, släcka lamporna, stänga av TVn, gå ut i trappuppgången, låsa dörren.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag stänger av alarmet, här på T-baneperrongen finns det inte längre någon risk att jag ska somna om. Luften är klar och jag har nog med kläder på mig för att inte frysa. Mörby Centrum 2 min. Såvida vi inte blir försenade kommer jag att hinna till jobbet i tid, men jag har som vanligt inga marginaler. Tåget rullar in på perrongen och tar mig till ännu en torsdag.

Nyhetens behag

Första dagen man använder sina nya, vita skor är de verkligen VITA. Ungefär på samma sätt som att vinden blåser några grader kyligare om öronen när man är på väg hem från frissan.

Fattar ni vad jag menar? En del saker behöver helt enkelt lite tid på sig.

Nu lägger jag in en snus för att understryka just detta.

Comatized

Ett tips. Om ni väljer mellan två maträtter, ta inte båda. Man blir helt galet mätt.

Motsatsen till Pest eller Kolera

Vanligtvis serverar lunchrestaurangen här på jobbet bara skit. Allt smakar som äppelmos ser ut. Men idag spänner kockarna musklerna rejält och man får välja mellan Revbensspjäll och Spaghetti Bolognese.

Fyfan. Jag kan inte ta såhär svåra beslut på fastande mage.

Kompisfällan

"Kompisfällan", känner ni igen det uttrycket? Det är tydligen det värsta man kan utsättas för, att hamna i den. Det går ut på att man, i umgänge med motsatta könet, hela tiden måste hålla vågskålen på "jag vill knulla med dig"-sidan, så att man inte råkar bli polare och därmed omintetgör alla chanser till en framtida kärleksrelation.

Men det är något som är så djupt fel med det här tänket. Det är ju, för det första, sina vänner man kommer riktigt nära. Det är ju de man kommer innanför skalet på och tillåts lära känna på riktigt. Det är väl först då man kan veta om man är kär? För det andra så är dejtande, där man hela tiden har som mål att få den andra intresserad, bara ett spel där man bara visar upp sina bästa sidor. Sin fasad.

Det finns till och med böcker om förförelsemetoder(som funkar, jag har använt dessa metoder) eftersom alla hjärnor reagerar likadant på viss stimulans. Det är fusk, alltså. Man kan alltså lära sig att bli, eller agera som, en person som motsatta könet attraheras av, och blir förälskad i. Vad tråkigt. Den personen man då blir ihop med kanske inte ens vill ha ens riktiga jag.

Vad innehåller då det mytomspunna begreppet Kärlek? Min erfarenhet säger att det är just en djup vänskap, toppat med attraktion och pirr i magen, och såklart sexuell kompatibilitet. De flesta börjar dock i änden attraktion och sex, och upptäcker ofta efteråt att varken personlighet eller värderingar passar speciellt bra ihop. Nuförtiden vill jag kolla vad som finns bakom pannbenet innan jag kollar vad som finns under kläderna.

Så avliva myten om "kompisfällan". Det är klart att man kan vara attraherad av en tjejkompis. Och då har man ju sparat det bästa till sist. Snusket.

Kul på jobbet

En kollega håller på att avsluta ett samtal, och kunden tackar för den goda servicen. På detta väljer min kollega att svara:

-Jag gör allt för att det ska kännas skönt.

Hihihi.

Kobent, Hjulbent eller bara skev?

Ok, morsan upptäckte häromdagen att jag går med fötterna inåt. "Haha, äru kobent, pöjk?", frågade farsan. "Dä ä inte kobent", svarade morsan innan jag ens hunnit få luft i lungorna, "han går bara med föttera inåt".

Jaha. Tydligen är man lite av ett freak. Jag har inte lyckats släppt det här utan försöker nu vinkla mina fötter utåt när jag går, så att jag också kan gå som alla ni vanliga människor.

Som ni kanske läste i ett tidigare inlägg så var jag på shoppingtur igår. Nu upptäcker jag att jag fått en vänstersko storlek 43(rätt storlek) och en vänstersko storlek 41(fel storlek).

Jag kommer alltså vara halvhalt på ena benet eftersom ena skon är för liten, gå inåt med benen eftersom jag är retarded och dessutom försöka kompensera detta föga lyckosamt.

Jag kommer gå som Gollum.

Fejksjuk

Ni vet precis vad jag pratar om, alla har gjort det någon gång, varit fejksjuk alltså. Det kan bero på att man försovit sig så mycket att det känns bättre att ringa in och sjukanmäla sig än att komma in på tok för sent till jobbet. Eller så behöver man bara en day-off. Det hör till arbetslivet, på något sätt, som en tyst överenskommelse.

Det är bara det att eftersom den är just tyst så vet ingen hur många sådana här dagar man får unna sig per år. En per år, en per årstid, eller en i månaden? Nej det där sista blir lite väl mycket va? Jag skulle säga sex gånger per år. Det känns rimligt. Tre stycken som man fördelar på vår/sommar/sensommar, och tre stycken att ta ut över vinterhalvåret.

Sen är det väldigt individuellt hur man beter sig när man är fejksjuk också. Ida ligger hemma just nu med påhittad feber och magont, men då stannar hon hemma. Sån är jag också. Man vill ju inte riskera att bli sedd ute bland folk när man drar en fuling, eller hur? Säg det till Nazanin. Igår ljög hon ihop en förkylning, men hängde ändå med mig och Malin på stan. Nazanin jobbar på stan. Vi letade kläder i SOUK-gallerian. Nazanin jobbar i SOUK-gallerian.

Det kunde vara en framtida sjukanmälan för henne:

-Nä, jag kan inte komma in idag för jag har så himla mycket is i magen. Det isar och är jätteobehagligt.

Pengar

Man blir inte lycklig av pengar, sägs det, och visst det kanske är sant. Pengar i sig ger ingen lyckokänsla, men att spendera dem, det är mer än lycka för mig. Det är eufori.

Igår gjorde jag shoppingrushen jag inte hann med i förra veckan då jag hade dubbelbokat mig och var tvungen att öva på folkmusiklåtar istället. På två timmar hade jag bockat av nästan hela min lista, och här kommer resultatet:

Halsduk: Tyvärr ingen bingo på halsduksfronten. Har tänkt mig till Indiska i veckan för revansch.
Nytt parfymkit: L'homme av Yves Saint Laurent. Eau de toilette, deo, kräm. Ja, ni vet.
En skön stickad tröja: Mörkgrå, lagom over-sizad från Solo.
Handskar: Tumvantar i skinn från Åhlens. Kommer värma hela vintern med sin mjuka lammull på insidan.
Jeans: Hittade ett par snygga blåjeans på Levi's store. Ganska lågt skurna, med lagom flare.
En ny man-bag: Jag hade ingen tur med väskletandet, men jag och Naz ska en secondhand-runda när tillfälle ges, så kanske då.
Lågskor: Fyndade ett par vita Voodoo boots från Beyond Retro. 99 spänn! Lite skönt rockabilly-stuk.

Efteråt bar jag på en otrolig lyckokänsla. Som att jag gjort något bra för världen. Jag kände mig stolt. Är det konstigt?

Skam

Jag har precis lagt på luren efter ett samtal med en av mina nya, närmaste vänner här i Stockholm. Vanligtvis pratar vi åtminstone en gång per dag, men nu i helgen har det varit så mycket på schemat för oss båda att vi inte haft möjlighet. Först nu, måndag förmiddag, får vi tag i varann, och tyvärr är det tråkiga nyheter hon har att berätta.

Hon dejtar en kille som spelar i ett rockband här i stan. Lite semi-kändis kanske, åtminstone i vissa kretsar. Deras förhållande kan väl bäst beskrivas Kompisknull, men ni vet hur det är, det är ju alltid mer än så.

Lördagskvällen hade inneburit festande som vanligt, och natten avslutades hemma hos honom, det var efterfest och en del folk där. Någon gång runt 6-snåret på morgonen, då hon inte hade sett honom på ett tag och undrat vart han tagit vägen, hade hon öppnat dörren till hans sovrum. Där låg han i sängen med två nakna tjejer. Jag kan tänka mig att det kändes som en giljotin som slog ner i magen på henne och klöv det hopp hon närt om de båda mitt itu.

Hans förklaringar bygger på att de minsann inte är ihop, och därför har han inte varit otrogen, och att han bara skulle sova, det var tjejerna som höll på, men det är förklaringar från en mes. Det spelar ju ingen roll om löften är outtalade, han vet med all säkerhet att han gjort fel. Hade han varit en man hade han erkänt att han gjort fel. Erkänt vilken liten person han är som prioterar den här typen av snabb självbekräftelse framför en relation som bygger på ömsesidig respekt. Och erkänt att han svikit henne.

När jag får höra det här känner jag genast en våg av skam piska över mig. Precis såhär har jag betett mig. Precis såhär har jag försvarat mig. Precis såhär liten har jag varit. Jag hoppas så innerligt att den här lilla, lilla killen i mig aldrig dyker upp igen. Att jag aldrig sårar någon för att jag själv ska få känna mig som Axl Rose för ett kort ögonblick på fyllan.


Det värsta är att hennes känslor för honom, tillsammans med hennes nu stukade självkänsla, kommer göra det svårt för henne att be honom dra åt helvete. Han kommer säkert få en oförtjänt andra chans, jag har fått flera, och han kommer säkert svika henne igen.

Helgen i bilder

Klockan 16.15 kom friheten. Men jävlar vad bråttom jag hade. Hela Stockholm är som en kupa full av vårkåta bin vid den här tidpunkten, speciellt på fredagar, och jag försökte så gott jag kunde navigera genom massorna. Packningen och basen jag hade med mig underlättade inte direkt, men jag lyckades ändå ha tågbiljetten i min hand en god kvart före avgång.














En timme efter att jag hade hetsat ut från jobbet började tåget rulla, och jag hade till och med hunnit köpa lite mat. Vanligtvis brukar tågresor innebära att Oturen spänner musklerna och spelar ut sitt register. Fullspäckade, varma tåg, där jag givetvis får åka baklänges, givetvis hamnar på en plats märkt "gång", och givetvis har en skrikande unge i min närmaste omgivning. Det är då man går och tycker synd om sig själv med en burk Mariestad, i den dånande skarven mellan vagn 13 och 14. Så var dock inte fallet denna gång. Eftersom brorsan hade bokat min biljett satt jag med alla andra aristokrater i första klass. Där läste jag dagstidningar och drack lite rödvin, och hade en ovanligt behaglig resa.














Väl framme vid Sunne tågstation stod mamma Inger och väntade. Klockan var ca 20.45 och jag var egentligen mer sugen på att sova än att repa. Det är dock väldigt lustigt med Outhouse Allstars, det spelar ingen roll hur trött och osugen man är på att spela, när de där första tonerna i Yrsnö börjar försvinner tröttheten, och förresten alla andra krämpor man gått och burit på, och istället spricker man upp i ett otroligt fånigt leende. Uppåttjack i musikalisk form, eller kanske någon slags anti-depressiv terapi, jag vet inte, men helt vanlig musik är det nog inte.














Magnus och Sophia, min bror och svägerska, hade trivsamt nog ordnat med lite presentutdelning till repningen. De hade gjort åtta olika T-shirts med Outhouse Allstars-motiv, alla specialdesignade för att passa våra olika personligheter. Här är min lite rockiga variant. Jag behöver knappast förklara hur nöjd jag är med denna, va?














Dagen efter visade sig brorsan nådig och ställde in den tänkta repetitionen för att istället åka direkt ut till Sillegården, där vi skulle spela, för soundcheck. Som jag skrev tidigare var vi riktigt slut när vi väl dröp i säng, runt 5-6-snåret på morgonkvisten. Det är i och för sig typiskt för det här gänget. När vi väl ses är det så jävla trevligt att det är svårt att sätta punkt, även om vi vet att vi ska ses även dagen efteråt. På bilden fyller vi bilarna med instrument utanför familjegården, innan avresa till spelstället.














Att soundchecket skulle gå snabbt och problemfritt var något vi alla var extremt angelägna om eftersom vi ville hinna hem till TV-soffan och bänka oss framför FBK - Frölunda. Våra böner blev hörda, och här har Färjestad precis gjort 2-0. Jag minns att jag ojade mig som en gammal farbror när jag funderade över ekvationen Lönehelg + Lördagsmatch + Karlstad. Herregud, sa jag för mig själv, vilket i sig är ironiskt med tanke på hur kvällen slutade, men det kommer vi till om ett tag.














Morsan är ju en modeguru! Kolla bara in kavajen hon hade på sig på kvällen.














Uppåtnäsan ja. Det är inte lätt att vara en Stinnerbomare. Igår berättade morsan om när jag föddes. Tydligen orsakade jag stor förvåning när jag kom ut utan uppåtnäsa. "Förbannelsen är bruten", tänkte hon, men det var nog bara så att jag legat med ansiktet i kläm på något konstigt sätt för närmsta timmen steg nästippen millimeter för millimeter. Nä, det är nog svårt med mirakel när det kommer till genetik. Här ser ni brorsan visa upp sin uppåtkran. En fin näsa, helt klart, ungefär som min, bara någon storlek större.














Spelningen blev en succé, men av uppenbara orsaker var det svårt att fotografera under tiden vi spelade. Så vi får hoppa fram i historien. Oscar och hans mamma Inka tog ju det grymma initiativet att åka upp till Västra Ämtervik för att kolla in konserten, så jag hängde faktiskt med dem ner till Karlstad efteråt. Det skulle inte bli nån värre fest egentligen, utan vi hade bara tänkt att jamma lite på natten. Så blev det också i och för sig, men först efter en runda på klassiska Glada Ankan. Det hade ju kunnat bli nog så lugnt, men se hur grabbarna ser ut i taxin på väg till replokalen. Se hur suddig bild jag tagit. Vi fick nog i oss mer än vad vi trodde.














Söndag. Jag ville dokumentera min bakfylla, som ett varningens exempel till nästa gång. Kommer du ihåg, Jon!? Kommer du ihåg hur du mådde? Ska du verkligen ta den där ölen(som att det bara skulle bli en!)? Ska du inte stanna hemma ikväll istället? Förhoppningsvis kan jag ta fram den här bilden, minnas, och slippa framtida bakrus.














Såhär går det när man inte är psykiskt stabil. Typiskt söndagssjuka. Man är för skakig för att åka till Västertorp. För rädd för att vara ensam. Man är för svag för att köpa frukost till morgonen efter, och för klen för att försöka sig på något av det nyss uppräknade. Så man tar in på hotell. Det är som att leka kurragömma med ångesten och hitta världens bästa gömställe. Lugn. Trygghet. Inre fucking frid.














Och här är vi nu. Jag startar arbetsveckan med hotellfrukost, vilken jävla lyx. Eftersom jag inte äter frukost vanligtvis så gick jag in med inställningen att äta frukost för hela veckan. Det här var första hämtningen, fil och flingor, leverpastejmacka, melonskiva, jos och kaffe. Jag satt nog en halvtimme minst och kalasade på ostsmörgåsar, frukter, våfflor, bacon, ägg och massa annat gött. Det här ska bli en kanonvecka! Nu sitter jag på jobbet med There's no stopping us now med The Supremes i hörlurarna. Det här med frukost kanske man skulle göra till en vana.

Lögardagen den tjugosjunde September, Nådens år tvåtusenåtta.

Jaha. Vad skriver man nu då? Kommentera någon nyhet från kvällstidningarna kanske? Skriva något som hänt mig sen sist? Eller varför inte bara spy ut lite känslor och cementera det faktum att Ett Jefla Liv är en emo-blogg?

Nä, jag berättar om vad som komma skall. Och ett vägskäl.

Jag är alltså i Sunne, hemma i föräldrarnas hus. Den vanliga tryggheten störs något av att köket håller på att göras om och det sitter en okänd snickare på huk och sågar när jag kommer ner och ska ta min frukostmacka nu vid 14.00. Repetitionen igår gick bra, vi kommer nog få Sillegården och dess gäster att dansa ikväll, och dessutom hade vi jävligt roligt. Det är ett riktigt skönt gäng. Vi satt kanske uppe till fem, och var mer trötta än fulla när vi gav upp.

Det har dock presenterats ett problem. Eller en möjlighet. Det är nämligen så att Oscar och hans morsa Inka är sugna på att åka upp till konserten ikväll och kolla. Helt plötsligt finns Karlstad som ett alternativ. Jag vet ärligt talat varken ut eller in, men förmodligen kommer jag att åka dit, gå på Koriander och göra bort mig. Nej. Usch. Blä. Fy.

Fast om man bara går på Ankan lite då? Lite o-hype, liksom.

Vi får se.

Aristokrat

Och givetvis reser jag i första klass till Sunne idag. Livet är dyrt, men jag har råd. Ska bli skönt att bli lite uppassad.

INFOTAINMENT

Har ni hört talas om begreppet Infotainment? Tanken är att det ska vara informativt och underhållande på samma gång, men om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig sett ett bra exempel på detta. Jag gör ett försök:

JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!
JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!

Infotainment?

Konsekvenser av en helt vanlig dubbelbokning

Jag trodde bara att det hände människor under 25 år, men jag har precis fått reda på att jag fortfarande kan göra bort mig på hög nivå.

Ni har läst mitt schema. Alltifrån Hockey till Kräftskiva. Glöm allt det, nu är det reviderat. Tydligen ska jag spela med folkmusikbandet Outhouse Allstars i Västra Ämtervik på lördag. Vilket innebär dels övning på egen hand på torsdag, dels repetition hemma hos mina föräldrar i Sunne fredag kväll, och dels att alla jag gjort upp planer med dessa dagar numera hatar mig.

Men det är lugnt. Jag hatar mig också, så vi kan hata tillsammans. Tänk vilken samhörighet vi kommer känna i vårat gemensamma Jon-hat.

Men for the record.

Förlåt alla jag skulle gå på hockey med. I fucked up.
Förlåt Ida och Malin, för att fredagsplanerna gick åt helvete.
Förlåt Kräftis. Jag önskar att jag kunde make it up to you, men det går tyvärr inte. Möjligtvis nästa år.

OBS!
Söndagen, som skulle börja med att skita och kräkas, skjuta på viktiga åtaganden och avslutas med en Grand finale; svimning på lämpligt ställe, kommer dock att genomföras som planerat.

Anden i flaskan

Det måste varit en väldigt liten ande som hörde min önskan igår natt. Det blev nämligen ingen hundraårssömn, utan en saftig försovning på fyra timmar.

Jon 0 - Anden i flaskan 1.

Fan.

Nu sover vi

Jag undrar om det finns något overkligt i livet. Ifall en saga kan bli sann. Jag har alltid älskat sagor, redan när jag var ett barn, men även nu när jag är vuxen. I sagorna är det alltid tydligt vad som är gott och ont. Alltid tydligt vad som är målet, och hur man tar sig dit. Men framför allt, där är det fantastiska och omöjliga alltid möjligt.

I sagorna kan människor förvandla sig till djur, växter ha magiska egenskaper och berg helt plötsligt börja tala, och kanske öppna en passage in till en besynnerlig värld.

En favoritsaga jag alltid har haft är Anden i flaskan. När jag var liten hade jag säkert tusen olika önskningar redo för när anden skulle dyka upp. Oändligt med godis eller kanske någon superkraft. Jag har faktiskt en nu också. Som jag kom att tänka på alldeles nyss.

Jag skulle vilja somna in i en Törnrosa-sömn. Sova i hundra år. Men inte för att väckas av en snuskig prins som försöker hångla upp mig. Nej, jag vill sova i hundra år, för att vakna upp i ett land där stress och press inte finns. Där man varken behöver jobba eller ha pengar. Där ingen vet vad status är, och där kärleken övervinner allt.

Nu ska jag lägga mig, och om min önskan går i uppfyllelse så fortsätter den här bloggen om hundra år.

Lurad

Jag scannar webben efter sköna tumvantar i skinn som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det visar sig vara svårare än man kan tro att hitta såna här, så i ett desperat rop efter hjälp mailar jag Style by Mats-Mats. Han tipsar mig om dessa:













Jag vet inte om ni kan se. Men jag kommer in på en webbshop och hittar mycket riktigt ett par snygga handskar(Tack, Mats!). Vidare upptäcker jag att det under bilden står "klicka för större bild" och jag är ju av nyfiken natur, så jag klickar. Helt plötsligt får jag en känsla av att det sitter en webbdesigner någonstans och skrattar åt mig. Ser ni? Vilken förstoring.

Jon 0 - Webbdesigner 1.

Fan.