Varje dag

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Låten har blivit så förknippad med väckning att jag numera hatar den. Sjuttiotalstapeterna i lägenheten hänger över sängen, och jag kryper ihop till fosterställning under mina dubbla täcken. Det är verkligen svinkallt i rummet.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Den första snoozen är den bästa. Jag vaknar till igen och har fortfarande gott om tid. TVn ger ifrån sig ett sugande, elektriskt ljud när jag knäpper på den. Volymen är låg och jag tar inte ens in det som diskuteras i morgonsoffan. Jag blundar och tänker på något minnet inte vill registrera.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag drar täcket runt mig och går ut i köket. Kylen är lika tom som vanligt, men det finns åtminstone en gammal lönneberga-skinka och bregott. Jag ställer fram allt jag ska ha och går till badrummet. Brödrosten smäller upp mina brödskivor precis när jag pissat klart. Frukosten smakar nästan ingenting.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag låter den spela klart där den ligger inne i sovrummet, den stör mig ändå knappt medan jag borstar tänderna. Klockan är lite för mycket, så jag hinner inte duscha. Kläderna från igår får lov att duga idag också, till och med strumporna. Nu är jag tillräckligt vaken för att göra allt jag ska göra effektivt och systematiskt. Jag är en robot. Mobilen, snusen, nycklarna, ställa in frukosten, släcka lamporna, stänga av TVn, gå ut i trappuppgången, låsa dörren.

Mobilen spelar Wild side med Mötley Crüe. Jag stänger av alarmet, här på T-baneperrongen finns det inte längre någon risk att jag ska somna om. Luften är klar och jag har nog med kläder på mig för att inte frysa. Mörby Centrum 2 min. Såvida vi inte blir försenade kommer jag att hinna till jobbet i tid, men jag har som vanligt inga marginaler. Tåget rullar in på perrongen och tar mig till ännu en torsdag.