En kollega håller på att avsluta ett samtal, och kunden tackar för den goda servicen. På detta väljer min kollega att svara:
-Jag gör allt för att det ska kännas skönt.
Hihihi.
tisdag 30 september 2008
Kobent, Hjulbent eller bara skev?
Ok, morsan upptäckte häromdagen att jag går med fötterna inåt. "Haha, äru kobent, pöjk?", frågade farsan. "Dä ä inte kobent", svarade morsan innan jag ens hunnit få luft i lungorna, "han går bara med föttera inåt".
Jaha. Tydligen är man lite av ett freak. Jag har inte lyckats släppt det här utan försöker nu vinkla mina fötter utåt när jag går, så att jag också kan gå som alla ni vanliga människor.
Som ni kanske läste i ett tidigare inlägg så var jag på shoppingtur igår. Nu upptäcker jag att jag fått en vänstersko storlek 43(rätt storlek) och en vänstersko storlek 41(fel storlek).
Jag kommer alltså vara halvhalt på ena benet eftersom ena skon är för liten, gå inåt med benen eftersom jag är retarded och dessutom försöka kompensera detta föga lyckosamt.
Jag kommer gå som Gollum.
Jaha. Tydligen är man lite av ett freak. Jag har inte lyckats släppt det här utan försöker nu vinkla mina fötter utåt när jag går, så att jag också kan gå som alla ni vanliga människor.
Som ni kanske läste i ett tidigare inlägg så var jag på shoppingtur igår. Nu upptäcker jag att jag fått en vänstersko storlek 43(rätt storlek) och en vänstersko storlek 41(fel storlek).
Jag kommer alltså vara halvhalt på ena benet eftersom ena skon är för liten, gå inåt med benen eftersom jag är retarded och dessutom försöka kompensera detta föga lyckosamt.
Jag kommer gå som Gollum.
Fejksjuk
Ni vet precis vad jag pratar om, alla har gjort det någon gång, varit fejksjuk alltså. Det kan bero på att man försovit sig så mycket att det känns bättre att ringa in och sjukanmäla sig än att komma in på tok för sent till jobbet. Eller så behöver man bara en day-off. Det hör till arbetslivet, på något sätt, som en tyst överenskommelse.
Det är bara det att eftersom den är just tyst så vet ingen hur många sådana här dagar man får unna sig per år. En per år, en per årstid, eller en i månaden? Nej det där sista blir lite väl mycket va? Jag skulle säga sex gånger per år. Det känns rimligt. Tre stycken som man fördelar på vår/sommar/sensommar, och tre stycken att ta ut över vinterhalvåret.
Sen är det väldigt individuellt hur man beter sig när man är fejksjuk också. Ida ligger hemma just nu med påhittad feber och magont, men då stannar hon hemma. Sån är jag också. Man vill ju inte riskera att bli sedd ute bland folk när man drar en fuling, eller hur? Säg det till Nazanin. Igår ljög hon ihop en förkylning, men hängde ändå med mig och Malin på stan. Nazanin jobbar på stan. Vi letade kläder i SOUK-gallerian. Nazanin jobbar i SOUK-gallerian.
Det kunde vara en framtida sjukanmälan för henne:
-Nä, jag kan inte komma in idag för jag har så himla mycket is i magen. Det isar och är jätteobehagligt.
Det är bara det att eftersom den är just tyst så vet ingen hur många sådana här dagar man får unna sig per år. En per år, en per årstid, eller en i månaden? Nej det där sista blir lite väl mycket va? Jag skulle säga sex gånger per år. Det känns rimligt. Tre stycken som man fördelar på vår/sommar/sensommar, och tre stycken att ta ut över vinterhalvåret.
Sen är det väldigt individuellt hur man beter sig när man är fejksjuk också. Ida ligger hemma just nu med påhittad feber och magont, men då stannar hon hemma. Sån är jag också. Man vill ju inte riskera att bli sedd ute bland folk när man drar en fuling, eller hur? Säg det till Nazanin. Igår ljög hon ihop en förkylning, men hängde ändå med mig och Malin på stan. Nazanin jobbar på stan. Vi letade kläder i SOUK-gallerian. Nazanin jobbar i SOUK-gallerian.
Det kunde vara en framtida sjukanmälan för henne:
-Nä, jag kan inte komma in idag för jag har så himla mycket is i magen. Det isar och är jätteobehagligt.
Pengar
Man blir inte lycklig av pengar, sägs det, och visst det kanske är sant. Pengar i sig ger ingen lyckokänsla, men att spendera dem, det är mer än lycka för mig. Det är eufori.
Igår gjorde jag shoppingrushen jag inte hann med i förra veckan då jag hade dubbelbokat mig och var tvungen att öva på folkmusiklåtar istället. På två timmar hade jag bockat av nästan hela min lista, och här kommer resultatet:
Halsduk: Tyvärr ingen bingo på halsduksfronten. Har tänkt mig till Indiska i veckan för revansch.
Nytt parfymkit: L'homme av Yves Saint Laurent. Eau de toilette, deo, kräm. Ja, ni vet.
En skön stickad tröja: Mörkgrå, lagom over-sizad från Solo.
Handskar: Tumvantar i skinn från Åhlens. Kommer värma hela vintern med sin mjuka lammull på insidan.
Jeans: Hittade ett par snygga blåjeans på Levi's store. Ganska lågt skurna, med lagom flare.
En ny man-bag: Jag hade ingen tur med väskletandet, men jag och Naz ska en secondhand-runda när tillfälle ges, så kanske då.
Lågskor: Fyndade ett par vita Voodoo boots från Beyond Retro. 99 spänn! Lite skönt rockabilly-stuk.
Efteråt bar jag på en otrolig lyckokänsla. Som att jag gjort något bra för världen. Jag kände mig stolt. Är det konstigt?
Igår gjorde jag shoppingrushen jag inte hann med i förra veckan då jag hade dubbelbokat mig och var tvungen att öva på folkmusiklåtar istället. På två timmar hade jag bockat av nästan hela min lista, och här kommer resultatet:
Halsduk: Tyvärr ingen bingo på halsduksfronten. Har tänkt mig till Indiska i veckan för revansch.
Nytt parfymkit: L'homme av Yves Saint Laurent. Eau de toilette, deo, kräm. Ja, ni vet.
En skön stickad tröja: Mörkgrå, lagom over-sizad från Solo.
Handskar: Tumvantar i skinn från Åhlens. Kommer värma hela vintern med sin mjuka lammull på insidan.
Jeans: Hittade ett par snygga blåjeans på Levi's store. Ganska lågt skurna, med lagom flare.
En ny man-bag: Jag hade ingen tur med väskletandet, men jag och Naz ska en secondhand-runda när tillfälle ges, så kanske då.
Lågskor: Fyndade ett par vita Voodoo boots från Beyond Retro. 99 spänn! Lite skönt rockabilly-stuk.
Efteråt bar jag på en otrolig lyckokänsla. Som att jag gjort något bra för världen. Jag kände mig stolt. Är det konstigt?
måndag 29 september 2008
Skam
Jag har precis lagt på luren efter ett samtal med en av mina nya, närmaste vänner här i Stockholm. Vanligtvis pratar vi åtminstone en gång per dag, men nu i helgen har det varit så mycket på schemat för oss båda att vi inte haft möjlighet. Först nu, måndag förmiddag, får vi tag i varann, och tyvärr är det tråkiga nyheter hon har att berätta.
Hon dejtar en kille som spelar i ett rockband här i stan. Lite semi-kändis kanske, åtminstone i vissa kretsar. Deras förhållande kan väl bäst beskrivas Kompisknull, men ni vet hur det är, det är ju alltid mer än så.
Lördagskvällen hade inneburit festande som vanligt, och natten avslutades hemma hos honom, det var efterfest och en del folk där. Någon gång runt 6-snåret på morgonen, då hon inte hade sett honom på ett tag och undrat vart han tagit vägen, hade hon öppnat dörren till hans sovrum. Där låg han i sängen med två nakna tjejer. Jag kan tänka mig att det kändes som en giljotin som slog ner i magen på henne och klöv det hopp hon närt om de båda mitt itu.
Hans förklaringar bygger på att de minsann inte är ihop, och därför har han inte varit otrogen, och att han bara skulle sova, det var tjejerna som höll på, men det är förklaringar från en mes. Det spelar ju ingen roll om löften är outtalade, han vet med all säkerhet att han gjort fel. Hade han varit en man hade han erkänt att han gjort fel. Erkänt vilken liten person han är som prioterar den här typen av snabb självbekräftelse framför en relation som bygger på ömsesidig respekt. Och erkänt att han svikit henne.
När jag får höra det här känner jag genast en våg av skam piska över mig. Precis såhär har jag betett mig. Precis såhär har jag försvarat mig. Precis såhär liten har jag varit. Jag hoppas så innerligt att den här lilla, lilla killen i mig aldrig dyker upp igen. Att jag aldrig sårar någon för att jag själv ska få känna mig som Axl Rose för ett kort ögonblick på fyllan.
Det värsta är att hennes känslor för honom, tillsammans med hennes nu stukade självkänsla, kommer göra det svårt för henne att be honom dra åt helvete. Han kommer säkert få en oförtjänt andra chans, jag har fått flera, och han kommer säkert svika henne igen.
Hon dejtar en kille som spelar i ett rockband här i stan. Lite semi-kändis kanske, åtminstone i vissa kretsar. Deras förhållande kan väl bäst beskrivas Kompisknull, men ni vet hur det är, det är ju alltid mer än så.
Lördagskvällen hade inneburit festande som vanligt, och natten avslutades hemma hos honom, det var efterfest och en del folk där. Någon gång runt 6-snåret på morgonen, då hon inte hade sett honom på ett tag och undrat vart han tagit vägen, hade hon öppnat dörren till hans sovrum. Där låg han i sängen med två nakna tjejer. Jag kan tänka mig att det kändes som en giljotin som slog ner i magen på henne och klöv det hopp hon närt om de båda mitt itu.
Hans förklaringar bygger på att de minsann inte är ihop, och därför har han inte varit otrogen, och att han bara skulle sova, det var tjejerna som höll på, men det är förklaringar från en mes. Det spelar ju ingen roll om löften är outtalade, han vet med all säkerhet att han gjort fel. Hade han varit en man hade han erkänt att han gjort fel. Erkänt vilken liten person han är som prioterar den här typen av snabb självbekräftelse framför en relation som bygger på ömsesidig respekt. Och erkänt att han svikit henne.
När jag får höra det här känner jag genast en våg av skam piska över mig. Precis såhär har jag betett mig. Precis såhär har jag försvarat mig. Precis såhär liten har jag varit. Jag hoppas så innerligt att den här lilla, lilla killen i mig aldrig dyker upp igen. Att jag aldrig sårar någon för att jag själv ska få känna mig som Axl Rose för ett kort ögonblick på fyllan.
Det värsta är att hennes känslor för honom, tillsammans med hennes nu stukade självkänsla, kommer göra det svårt för henne att be honom dra åt helvete. Han kommer säkert få en oförtjänt andra chans, jag har fått flera, och han kommer säkert svika henne igen.
Helgen i bilder
Klockan 16.15 kom friheten. Men jävlar vad bråttom jag hade. Hela Stockholm är som en kupa full av vårkåta bin vid den här tidpunkten, speciellt på fredagar, och jag försökte så gott jag kunde navigera genom massorna. Packningen och basen jag hade med mig underlättade inte direkt, men jag lyckades ändå ha tågbiljetten i min hand en god kvart före avgång.
En timme efter att jag hade hetsat ut från jobbet började tåget rulla, och jag hade till och med hunnit köpa lite mat. Vanligtvis brukar tågresor innebära att Oturen spänner musklerna och spelar ut sitt register. Fullspäckade, varma tåg, där jag givetvis får åka baklänges, givetvis hamnar på en plats märkt "gång", och givetvis har en skrikande unge i min närmaste omgivning. Det är då man går och tycker synd om sig själv med en burk Mariestad, i den dånande skarven mellan vagn 13 och 14. Så var dock inte fallet denna gång. Eftersom brorsan hade bokat min biljett satt jag med alla andra aristokrater i första klass. Där läste jag dagstidningar och drack lite rödvin, och hade en ovanligt behaglig resa.
Väl framme vid Sunne tågstation stod mamma Inger och väntade. Klockan var ca 20.45 och jag var egentligen mer sugen på att sova än att repa. Det är dock väldigt lustigt med Outhouse Allstars, det spelar ingen roll hur trött och osugen man är på att spela, när de där första tonerna i Yrsnö börjar försvinner tröttheten, och förresten alla andra krämpor man gått och burit på, och istället spricker man upp i ett otroligt fånigt leende. Uppåttjack i musikalisk form, eller kanske någon slags anti-depressiv terapi, jag vet inte, men helt vanlig musik är det nog inte.
Magnus och Sophia, min bror och svägerska, hade trivsamt nog ordnat med lite presentutdelning till repningen. De hade gjort åtta olika T-shirts med Outhouse Allstars-motiv, alla specialdesignade för att passa våra olika personligheter. Här är min lite rockiga variant. Jag behöver knappast förklara hur nöjd jag är med denna, va?
Dagen efter visade sig brorsan nådig och ställde in den tänkta repetitionen för att istället åka direkt ut till Sillegården, där vi skulle spela, för soundcheck. Som jag skrev tidigare var vi riktigt slut när vi väl dröp i säng, runt 5-6-snåret på morgonkvisten. Det är i och för sig typiskt för det här gänget. När vi väl ses är det så jävla trevligt att det är svårt att sätta punkt, även om vi vet att vi ska ses även dagen efteråt. På bilden fyller vi bilarna med instrument utanför familjegården, innan avresa till spelstället.
Att soundchecket skulle gå snabbt och problemfritt var något vi alla var extremt angelägna om eftersom vi ville hinna hem till TV-soffan och bänka oss framför FBK - Frölunda. Våra böner blev hörda, och här har Färjestad precis gjort 2-0. Jag minns att jag ojade mig som en gammal farbror när jag funderade över ekvationen Lönehelg + Lördagsmatch + Karlstad. Herregud, sa jag för mig själv, vilket i sig är ironiskt med tanke på hur kvällen slutade, men det kommer vi till om ett tag.
Morsan är ju en modeguru! Kolla bara in kavajen hon hade på sig på kvällen.
Uppåtnäsan ja. Det är inte lätt att vara en Stinnerbomare. Igår berättade morsan om när jag föddes. Tydligen orsakade jag stor förvåning när jag kom ut utan uppåtnäsa. "Förbannelsen är bruten", tänkte hon, men det var nog bara så att jag legat med ansiktet i kläm på något konstigt sätt för närmsta timmen steg nästippen millimeter för millimeter. Nä, det är nog svårt med mirakel när det kommer till genetik. Här ser ni brorsan visa upp sin uppåtkran. En fin näsa, helt klart, ungefär som min, bara någon storlek större.
Spelningen blev en succé, men av uppenbara orsaker var det svårt att fotografera under tiden vi spelade. Så vi får hoppa fram i historien. Oscar och hans mamma Inka tog ju det grymma initiativet att åka upp till Västra Ämtervik för att kolla in konserten, så jag hängde faktiskt med dem ner till Karlstad efteråt. Det skulle inte bli nån värre fest egentligen, utan vi hade bara tänkt att jamma lite på natten. Så blev det också i och för sig, men först efter en runda på klassiska Glada Ankan. Det hade ju kunnat bli nog så lugnt, men se hur grabbarna ser ut i taxin på väg till replokalen. Se hur suddig bild jag tagit. Vi fick nog i oss mer än vad vi trodde.
Söndag. Jag ville dokumentera min bakfylla, som ett varningens exempel till nästa gång. Kommer du ihåg, Jon!? Kommer du ihåg hur du mådde? Ska du verkligen ta den där ölen(som att det bara skulle bli en!)? Ska du inte stanna hemma ikväll istället? Förhoppningsvis kan jag ta fram den här bilden, minnas, och slippa framtida bakrus.
Såhär går det när man inte är psykiskt stabil. Typiskt söndagssjuka. Man är för skakig för att åka till Västertorp. För rädd för att vara ensam. Man är för svag för att köpa frukost till morgonen efter, och för klen för att försöka sig på något av det nyss uppräknade. Så man tar in på hotell. Det är som att leka kurragömma med ångesten och hitta världens bästa gömställe. Lugn. Trygghet. Inre fucking frid.
Och här är vi nu. Jag startar arbetsveckan med hotellfrukost, vilken jävla lyx. Eftersom jag inte äter frukost vanligtvis så gick jag in med inställningen att äta frukost för hela veckan. Det här var första hämtningen, fil och flingor, leverpastejmacka, melonskiva, jos och kaffe. Jag satt nog en halvtimme minst och kalasade på ostsmörgåsar, frukter, våfflor, bacon, ägg och massa annat gött. Det här ska bli en kanonvecka! Nu sitter jag på jobbet med There's no stopping us now med The Supremes i hörlurarna. Det här med frukost kanske man skulle göra till en vana.
En timme efter att jag hade hetsat ut från jobbet började tåget rulla, och jag hade till och med hunnit köpa lite mat. Vanligtvis brukar tågresor innebära att Oturen spänner musklerna och spelar ut sitt register. Fullspäckade, varma tåg, där jag givetvis får åka baklänges, givetvis hamnar på en plats märkt "gång", och givetvis har en skrikande unge i min närmaste omgivning. Det är då man går och tycker synd om sig själv med en burk Mariestad, i den dånande skarven mellan vagn 13 och 14. Så var dock inte fallet denna gång. Eftersom brorsan hade bokat min biljett satt jag med alla andra aristokrater i första klass. Där läste jag dagstidningar och drack lite rödvin, och hade en ovanligt behaglig resa.
Väl framme vid Sunne tågstation stod mamma Inger och väntade. Klockan var ca 20.45 och jag var egentligen mer sugen på att sova än att repa. Det är dock väldigt lustigt med Outhouse Allstars, det spelar ingen roll hur trött och osugen man är på att spela, när de där första tonerna i Yrsnö börjar försvinner tröttheten, och förresten alla andra krämpor man gått och burit på, och istället spricker man upp i ett otroligt fånigt leende. Uppåttjack i musikalisk form, eller kanske någon slags anti-depressiv terapi, jag vet inte, men helt vanlig musik är det nog inte.
Magnus och Sophia, min bror och svägerska, hade trivsamt nog ordnat med lite presentutdelning till repningen. De hade gjort åtta olika T-shirts med Outhouse Allstars-motiv, alla specialdesignade för att passa våra olika personligheter. Här är min lite rockiga variant. Jag behöver knappast förklara hur nöjd jag är med denna, va?
Dagen efter visade sig brorsan nådig och ställde in den tänkta repetitionen för att istället åka direkt ut till Sillegården, där vi skulle spela, för soundcheck. Som jag skrev tidigare var vi riktigt slut när vi väl dröp i säng, runt 5-6-snåret på morgonkvisten. Det är i och för sig typiskt för det här gänget. När vi väl ses är det så jävla trevligt att det är svårt att sätta punkt, även om vi vet att vi ska ses även dagen efteråt. På bilden fyller vi bilarna med instrument utanför familjegården, innan avresa till spelstället.
Att soundchecket skulle gå snabbt och problemfritt var något vi alla var extremt angelägna om eftersom vi ville hinna hem till TV-soffan och bänka oss framför FBK - Frölunda. Våra böner blev hörda, och här har Färjestad precis gjort 2-0. Jag minns att jag ojade mig som en gammal farbror när jag funderade över ekvationen Lönehelg + Lördagsmatch + Karlstad. Herregud, sa jag för mig själv, vilket i sig är ironiskt med tanke på hur kvällen slutade, men det kommer vi till om ett tag.
Morsan är ju en modeguru! Kolla bara in kavajen hon hade på sig på kvällen.
Uppåtnäsan ja. Det är inte lätt att vara en Stinnerbomare. Igår berättade morsan om när jag föddes. Tydligen orsakade jag stor förvåning när jag kom ut utan uppåtnäsa. "Förbannelsen är bruten", tänkte hon, men det var nog bara så att jag legat med ansiktet i kläm på något konstigt sätt för närmsta timmen steg nästippen millimeter för millimeter. Nä, det är nog svårt med mirakel när det kommer till genetik. Här ser ni brorsan visa upp sin uppåtkran. En fin näsa, helt klart, ungefär som min, bara någon storlek större.
Spelningen blev en succé, men av uppenbara orsaker var det svårt att fotografera under tiden vi spelade. Så vi får hoppa fram i historien. Oscar och hans mamma Inka tog ju det grymma initiativet att åka upp till Västra Ämtervik för att kolla in konserten, så jag hängde faktiskt med dem ner till Karlstad efteråt. Det skulle inte bli nån värre fest egentligen, utan vi hade bara tänkt att jamma lite på natten. Så blev det också i och för sig, men först efter en runda på klassiska Glada Ankan. Det hade ju kunnat bli nog så lugnt, men se hur grabbarna ser ut i taxin på väg till replokalen. Se hur suddig bild jag tagit. Vi fick nog i oss mer än vad vi trodde.
Söndag. Jag ville dokumentera min bakfylla, som ett varningens exempel till nästa gång. Kommer du ihåg, Jon!? Kommer du ihåg hur du mådde? Ska du verkligen ta den där ölen(som att det bara skulle bli en!)? Ska du inte stanna hemma ikväll istället? Förhoppningsvis kan jag ta fram den här bilden, minnas, och slippa framtida bakrus.
Såhär går det när man inte är psykiskt stabil. Typiskt söndagssjuka. Man är för skakig för att åka till Västertorp. För rädd för att vara ensam. Man är för svag för att köpa frukost till morgonen efter, och för klen för att försöka sig på något av det nyss uppräknade. Så man tar in på hotell. Det är som att leka kurragömma med ångesten och hitta världens bästa gömställe. Lugn. Trygghet. Inre fucking frid.
Och här är vi nu. Jag startar arbetsveckan med hotellfrukost, vilken jävla lyx. Eftersom jag inte äter frukost vanligtvis så gick jag in med inställningen att äta frukost för hela veckan. Det här var första hämtningen, fil och flingor, leverpastejmacka, melonskiva, jos och kaffe. Jag satt nog en halvtimme minst och kalasade på ostsmörgåsar, frukter, våfflor, bacon, ägg och massa annat gött. Det här ska bli en kanonvecka! Nu sitter jag på jobbet med There's no stopping us now med The Supremes i hörlurarna. Det här med frukost kanske man skulle göra till en vana.
lördag 27 september 2008
Lögardagen den tjugosjunde September, Nådens år tvåtusenåtta.
Jaha. Vad skriver man nu då? Kommentera någon nyhet från kvällstidningarna kanske? Skriva något som hänt mig sen sist? Eller varför inte bara spy ut lite känslor och cementera det faktum att Ett Jefla Liv är en emo-blogg?
Nä, jag berättar om vad som komma skall. Och ett vägskäl.
Jag är alltså i Sunne, hemma i föräldrarnas hus. Den vanliga tryggheten störs något av att köket håller på att göras om och det sitter en okänd snickare på huk och sågar när jag kommer ner och ska ta min frukostmacka nu vid 14.00. Repetitionen igår gick bra, vi kommer nog få Sillegården och dess gäster att dansa ikväll, och dessutom hade vi jävligt roligt. Det är ett riktigt skönt gäng. Vi satt kanske uppe till fem, och var mer trötta än fulla när vi gav upp.
Det har dock presenterats ett problem. Eller en möjlighet. Det är nämligen så att Oscar och hans morsa Inka är sugna på att åka upp till konserten ikväll och kolla. Helt plötsligt finns Karlstad som ett alternativ. Jag vet ärligt talat varken ut eller in, men förmodligen kommer jag att åka dit, gå på Koriander och göra bort mig. Nej. Usch. Blä. Fy.
Fast om man bara går på Ankan lite då? Lite o-hype, liksom.
Vi får se.
Nä, jag berättar om vad som komma skall. Och ett vägskäl.
Jag är alltså i Sunne, hemma i föräldrarnas hus. Den vanliga tryggheten störs något av att köket håller på att göras om och det sitter en okänd snickare på huk och sågar när jag kommer ner och ska ta min frukostmacka nu vid 14.00. Repetitionen igår gick bra, vi kommer nog få Sillegården och dess gäster att dansa ikväll, och dessutom hade vi jävligt roligt. Det är ett riktigt skönt gäng. Vi satt kanske uppe till fem, och var mer trötta än fulla när vi gav upp.
Det har dock presenterats ett problem. Eller en möjlighet. Det är nämligen så att Oscar och hans morsa Inka är sugna på att åka upp till konserten ikväll och kolla. Helt plötsligt finns Karlstad som ett alternativ. Jag vet ärligt talat varken ut eller in, men förmodligen kommer jag att åka dit, gå på Koriander och göra bort mig. Nej. Usch. Blä. Fy.
Fast om man bara går på Ankan lite då? Lite o-hype, liksom.
Vi får se.
fredag 26 september 2008
Aristokrat
Och givetvis reser jag i första klass till Sunne idag. Livet är dyrt, men jag har råd. Ska bli skönt att bli lite uppassad.
torsdag 25 september 2008
INFOTAINMENT
Har ni hört talas om begreppet Infotainment? Tanken är att det ska vara informativt och underhållande på samma gång, men om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig sett ett bra exempel på detta. Jag gör ett försök:
JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!
JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!
Infotainment?
JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!
JONAS GARDELL ÄR HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL!
Infotainment?
Konsekvenser av en helt vanlig dubbelbokning
Jag trodde bara att det hände människor under 25 år, men jag har precis fått reda på att jag fortfarande kan göra bort mig på hög nivå.
Ni har läst mitt schema. Alltifrån Hockey till Kräftskiva. Glöm allt det, nu är det reviderat. Tydligen ska jag spela med folkmusikbandet Outhouse Allstars i Västra Ämtervik på lördag. Vilket innebär dels övning på egen hand på torsdag, dels repetition hemma hos mina föräldrar i Sunne fredag kväll, och dels att alla jag gjort upp planer med dessa dagar numera hatar mig.
Men det är lugnt. Jag hatar mig också, så vi kan hata tillsammans. Tänk vilken samhörighet vi kommer känna i vårat gemensamma Jon-hat.
Men for the record.
Förlåt alla jag skulle gå på hockey med. I fucked up.
Förlåt Ida och Malin, för att fredagsplanerna gick åt helvete.
Förlåt Kräftis. Jag önskar att jag kunde make it up to you, men det går tyvärr inte. Möjligtvis nästa år.
OBS!
Söndagen, som skulle börja med att skita och kräkas, skjuta på viktiga åtaganden och avslutas med en Grand finale; svimning på lämpligt ställe, kommer dock att genomföras som planerat.
Ni har läst mitt schema. Alltifrån Hockey till Kräftskiva. Glöm allt det, nu är det reviderat. Tydligen ska jag spela med folkmusikbandet Outhouse Allstars i Västra Ämtervik på lördag. Vilket innebär dels övning på egen hand på torsdag, dels repetition hemma hos mina föräldrar i Sunne fredag kväll, och dels att alla jag gjort upp planer med dessa dagar numera hatar mig.
Men det är lugnt. Jag hatar mig också, så vi kan hata tillsammans. Tänk vilken samhörighet vi kommer känna i vårat gemensamma Jon-hat.
Men for the record.
Förlåt alla jag skulle gå på hockey med. I fucked up.
Förlåt Ida och Malin, för att fredagsplanerna gick åt helvete.
Förlåt Kräftis. Jag önskar att jag kunde make it up to you, men det går tyvärr inte. Möjligtvis nästa år.
OBS!
Söndagen, som skulle börja med att skita och kräkas, skjuta på viktiga åtaganden och avslutas med en Grand finale; svimning på lämpligt ställe, kommer dock att genomföras som planerat.
Anden i flaskan
Det måste varit en väldigt liten ande som hörde min önskan igår natt. Det blev nämligen ingen hundraårssömn, utan en saftig försovning på fyra timmar.
Jon 0 - Anden i flaskan 1.
Fan.
Jon 0 - Anden i flaskan 1.
Fan.
onsdag 24 september 2008
Nu sover vi
Jag undrar om det finns något overkligt i livet. Ifall en saga kan bli sann. Jag har alltid älskat sagor, redan när jag var ett barn, men även nu när jag är vuxen. I sagorna är det alltid tydligt vad som är gott och ont. Alltid tydligt vad som är målet, och hur man tar sig dit. Men framför allt, där är det fantastiska och omöjliga alltid möjligt.
I sagorna kan människor förvandla sig till djur, växter ha magiska egenskaper och berg helt plötsligt börja tala, och kanske öppna en passage in till en besynnerlig värld.
En favoritsaga jag alltid har haft är Anden i flaskan. När jag var liten hade jag säkert tusen olika önskningar redo för när anden skulle dyka upp. Oändligt med godis eller kanske någon superkraft. Jag har faktiskt en nu också. Som jag kom att tänka på alldeles nyss.
Jag skulle vilja somna in i en Törnrosa-sömn. Sova i hundra år. Men inte för att väckas av en snuskig prins som försöker hångla upp mig. Nej, jag vill sova i hundra år, för att vakna upp i ett land där stress och press inte finns. Där man varken behöver jobba eller ha pengar. Där ingen vet vad status är, och där kärleken övervinner allt.
Nu ska jag lägga mig, och om min önskan går i uppfyllelse så fortsätter den här bloggen om hundra år.
I sagorna kan människor förvandla sig till djur, växter ha magiska egenskaper och berg helt plötsligt börja tala, och kanske öppna en passage in till en besynnerlig värld.
En favoritsaga jag alltid har haft är Anden i flaskan. När jag var liten hade jag säkert tusen olika önskningar redo för när anden skulle dyka upp. Oändligt med godis eller kanske någon superkraft. Jag har faktiskt en nu också. Som jag kom att tänka på alldeles nyss.
Jag skulle vilja somna in i en Törnrosa-sömn. Sova i hundra år. Men inte för att väckas av en snuskig prins som försöker hångla upp mig. Nej, jag vill sova i hundra år, för att vakna upp i ett land där stress och press inte finns. Där man varken behöver jobba eller ha pengar. Där ingen vet vad status är, och där kärleken övervinner allt.
Nu ska jag lägga mig, och om min önskan går i uppfyllelse så fortsätter den här bloggen om hundra år.
Lurad
Jag scannar webben efter sköna tumvantar i skinn som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det visar sig vara svårare än man kan tro att hitta såna här, så i ett desperat rop efter hjälp mailar jag Style by Mats-Mats. Han tipsar mig om dessa:
Jag vet inte om ni kan se. Men jag kommer in på en webbshop och hittar mycket riktigt ett par snygga handskar(Tack, Mats!). Vidare upptäcker jag att det under bilden står "klicka för större bild" och jag är ju av nyfiken natur, så jag klickar. Helt plötsligt får jag en känsla av att det sitter en webbdesigner någonstans och skrattar åt mig. Ser ni? Vilken förstoring.
Jon 0 - Webbdesigner 1.
Fan.
Agenda
Onsdag: Dra till Ida efter jobbet. Hyra film. Äta upp sig. Hem. Kolla på en ny Scraper-låt. Sova.
Torsdag: Jobba. Direkt till Hovet och kirra biljett till DIF-FBK. In på närmaste pub. Svepa två snabba. Heja. Hem och sova.
Fredag: Jobba. Shoppingrunda deluxe med Ida. Systembolaget. Ut mot Åkersberga och handla mat inför lördagen. Viloläge med rödvin och kanske något sällskapsspel.
Lördag: KRÄFTSKIVA!! <---Detta spektakel ska dokumenteras minutiöst. Ni kan se fram emot bildbevis på all möjlig syndig aktivitet.
Söndag: Skita ut en hel flaska Raimat med röven. Kräkas. Hem. Kolla på ett par nya Scraper-låtar. Skjuta på att kolla på låtarna. Verkligen kolla på ett par nya Scraper-låtar. Svimma, förhoppningsvis i sängen.
"Vid känslomässigt kaos, håll dig sysselsatt" - Gammalt djungelordspråk.
Såhär måste människan gjort i alla tider. Sett till att alltid ha haft något att göra när hon varit deppig. Vill man att hjärnan ska hålla sig ifrån onödigt grubbel är ett fullspäckat schema the way to go. Visst, det kanske är att skjuta problemen på framtiden, men det är i alla fall bättre än att dränka sorgerna i sprit. Dessutom får man göra en jävla massa roliga saker på vägen. Hockey och kräftkalas samma vecka måste man väl ändå anse vara att "leva livet"?
Torsdag: Jobba. Direkt till Hovet och kirra biljett till DIF-FBK. In på närmaste pub. Svepa två snabba. Heja. Hem och sova.
Fredag: Jobba. Shoppingrunda deluxe med Ida. Systembolaget. Ut mot Åkersberga och handla mat inför lördagen. Viloläge med rödvin och kanske något sällskapsspel.
Lördag: KRÄFTSKIVA!! <---Detta spektakel ska dokumenteras minutiöst. Ni kan se fram emot bildbevis på all möjlig syndig aktivitet.
Söndag: Skita ut en hel flaska Raimat med röven. Kräkas. Hem. Kolla på ett par nya Scraper-låtar. Skjuta på att kolla på låtarna. Verkligen kolla på ett par nya Scraper-låtar. Svimma, förhoppningsvis i sängen.
"Vid känslomässigt kaos, håll dig sysselsatt" - Gammalt djungelordspråk.
Såhär måste människan gjort i alla tider. Sett till att alltid ha haft något att göra när hon varit deppig. Vill man att hjärnan ska hålla sig ifrån onödigt grubbel är ett fullspäckat schema the way to go. Visst, det kanske är att skjuta problemen på framtiden, men det är i alla fall bättre än att dränka sorgerna i sprit. Dessutom får man göra en jävla massa roliga saker på vägen. Hockey och kräftkalas samma vecka måste man väl ändå anse vara att "leva livet"?
Shopping
Den närmsta veckan ska jag vara en av Stor-Stockholms bästa konsumenter. Det kommer att vara början på Den stora vändningen. Det är ju inte så konstigt att man är lite ur fas när man fortfarande bär sommarmode nu när cykelbanorna är täckta av röda löv. Jag är inte en stor shopping-fantast egentligen, men jag brukar ta en ordentlig rush i början av varje årstid så att jag kan klä mig enligt säsong.
Följande ska konsumeras innan 1:a Oktober:
* En ny halsduk. Tänker mig åt det röd-bruna hållet. En stor, stickad variant, med mycket fransar.
* Nytt parfymkit. Cologne, deo, kräm, ja ni vet.
* En skön stickad tröja. Den får gärna kosta en del också. En dyr jävel! Kvalitet, passform och färg ska osa dyyyyyyrt.
* Handskar. Har jag tur hittar jag tumvantar i skinn. Det, mina vänner, är fashion det! Annars funkar lönnmördarmodellen i år också. Pianotrådsstryparhandskar(25 bokstäver!) i läder, ni vet.
* Jeans. Ett eller, om jag har råd, två nya par skulle vara perfekt. Utsvängda från knäna och ner, klassisk boot-cut.
* En ny man-bag. Jag har tröttnat lite på min Färjestadsväska i moralriktigt fuskskinn. Nu är det dags för en man-bag i tyg. Gärna mönstrad, och givetvis i höstens färger.
* Lågskor. Ett par billiga lågskor i tyg, som komplement till mina ormskinnsboots känns som något jag borde köpt för länge sen.
Bilder från shoppingen kommer. Stay tuned.
Följande ska konsumeras innan 1:a Oktober:
* En ny halsduk. Tänker mig åt det röd-bruna hållet. En stor, stickad variant, med mycket fransar.
* Nytt parfymkit. Cologne, deo, kräm, ja ni vet.
* En skön stickad tröja. Den får gärna kosta en del också. En dyr jävel! Kvalitet, passform och färg ska osa dyyyyyyrt.
* Handskar. Har jag tur hittar jag tumvantar i skinn. Det, mina vänner, är fashion det! Annars funkar lönnmördarmodellen i år också. Pianotrådsstryparhandskar(25 bokstäver!) i läder, ni vet.
* Jeans. Ett eller, om jag har råd, två nya par skulle vara perfekt. Utsvängda från knäna och ner, klassisk boot-cut.
* En ny man-bag. Jag har tröttnat lite på min Färjestadsväska i moralriktigt fuskskinn. Nu är det dags för en man-bag i tyg. Gärna mönstrad, och givetvis i höstens färger.
* Lågskor. Ett par billiga lågskor i tyg, som komplement till mina ormskinnsboots känns som något jag borde köpt för länge sen.
Bilder från shoppingen kommer. Stay tuned.
Mythbusters
You gotta love Mythbusters. Tv-programmet går ut på att två übernördar testar myters hållbarhet. T.ex. Kan man stoppa en pistolkula mellan tänderna som i gamla Western-filmer?, Kan man överleva ett högt fall ner i vatten om man kastar ner något innan som bryter ytspänningen?, Försvinner en tand efter en natt i ett glas Coca-cola, osv.
Här ser vi Adam från Mythbusters testa helium, och det mer okända, men grymt coola, Svavelhexafluorid:
Här ser vi Adam från Mythbusters testa helium, och det mer okända, men grymt coola, Svavelhexafluorid:
tisdag 23 september 2008
Dags att ställa mig själv mot väggen
Jon: Tack för det pigga och glada inlägget sist, din bittra jävel! Du vet väl att ingenting är så osexigt som folk som inte bara tycker synd om sig själva, utan som också prompt måste göra sin självömkan offentlig?
Jon: Jo, jag vet. Jag vet inte vad som hände, kanske var jag hungrig eller något. Du vet hur jag blir när jag är hungrig.
Jon: Mmm, glaset halvtomt...
Jon: Snarare tomt, men förlåt om jag skämde ut oss lite.
Jon: Ja, ok. För den här gången. Men det var inte bara det att du målade upp oss som Mr. Deppig, jag stör mig lite på din dubbelmoral.
Jon: Vadå "dubbelmoral"?
Jon: När du själv pratar med, eller om, personer som är nere så är du jävligt snabb med att döma ut depressioner som något man kan styra över själv, med rätt tankesätt.
Jon: Jomen, på något sätt känns det som att de valt sin olycka. Positiva saker händer positiva människor.
Jon: Precis. Ser du inte dubbelmoralen? Du är ju själv trumpen som en enbent cyklist och lever inte som du lär.
Jon: Nä, men det är ju grymt enkelt att stå bredvid och säga hur en person ska göra för att komma ur sin svacka. Lite svårare att göra det själv.
Jon: Du kanske ska tänka på det nästa gång du snackar med någon kompis som är lite nere då?
Jon: Jaja, men jag försöker bara hjälpa personen i fråga att förändra sitt synsätt. Man ser ju bara mörker i de lägena. Jag vill försöka få de negativa tankarna att verka korkade och triviala, och förstärka de positiva tankarna, för att på så sätt få till stånd något slags trendbrott i personens tankesätt. Depp föder ju mer depp, och lycka föder mer lycka.
Jon: Och hur tycker du att du lyckas med att applicera det tänket på dig själv?
Jon: Men du som verkar sitta inne med alla svaren kanske hjälpa mig då!
Jon: Ok. Vi kan ju börja med de negativa sakerna i ditt liv just nu. Berätta om dem.
Jon: Till och börja med har jag ju inget hem. Bara en sån grej. Sen kan jag inte påstå att jag trivs speciellt bra på jobbet, även om jag kanske inte vantrivs. Fortsättningsvis har jag starka känslor för en tjej som jag inte tror känner samma saker för mig, och som jag dessutom hade på fall en gång i tiden, men lyckades sumpa.
Jon: Positiva då?
Jon: Jag har en familj som jag älskar skiten ur, och som jag vet älskar mig lika mycket. Mitt band är på framfart, och är på G med en skiva som sparkar röven ur det mesta jag hört det senaste decenniet. Jag har en stor vänskapskrets, där mina närmaste vänner är de absolut mest omtänksamma, ljuvliga och roliga människor som jag träffat under de 26 år jag levt.
Jon: Du har alltså en familj och vänner som du älskar, och dessutom din musik som grädde på moset. Det låter som tillräckligt med saker du kan fylla dina tankar med.
Jon: Ja, du kanske har rätt.
Jon: Det är klart att jag har rätt. Sen är det klart att du ska leta lägenhet och kika runt lite efter nytt jobb också. Men de här bra sakerna i ditt liv är det du ska ägna allra mest tankemöda åt.
Jon: Ja, bara jag inte blir som en struts som tar för vana att blunda för allt jobbigt.
Jon: Nej, givetvis inte. Men vissa saker kan man inte påverka, och vissa saker kan man inte påverka just nu.
Jon: Jo det är klart. Du, det känns faktiskt lite bättre nu när vi har haft det här snacket, du och jag.
Jon: Vad bra!
Jon: Men nu har jag inte tid med dig längre. Jag ska sätta mig och lira lite bas.
Jon: I'll be back.
Jon: Mä, jävla nörd.
Doggystyle
Sista timmen på jobbet är som vanligt. Motsägelsefullt nog så inträder både trötthet och rastlöshet samtidigt hos oss som har hunnit vara här i åtta timmar. Vi vill hem. Jag tänker att det känns skönt att inte vara ungdom längre, när SJ väl slutat använda detta epitet då är det verkligen över, det är liksom ingen som förväntar sig att man ska vara ung och pigg längre. Man får vara trött som en vuxen. I söndags kände jag mig utbränd, men idag känner jag mig mer ute och bränd.
Det är en lågmäld, mumlande kakafoni i lokalen. Ett tiotal kundsamtal samtidigt som gör att jag inte kan urskilja vad ett enda handlar om, men som ändå fungerar som en ständig påminnelse om att bloggande inte är en av mina arbetsbeskrivningar.
Jag frågade mig själv en gång hur man vet när man är en fegis och när man är befogat rädd, och jag lyckas inte släppa den här frågeställningen. Säg att allt som står mellan en själv och det man vill ha är modet att faktiskt ta för sig, då har man ju fått en fiende som heter Feghet. Men om man skulle försöka ta för sig då, och man inser att det inte finns någon chans att få det man vill ha. Är inte den där tveksamheten man känner innan i så fall en allierad? Är det värt att ha en gnagande känsla i kroppen hur länge som helst, för att faktiskt få behålla det lilla hopp man har, eller ska man ta en chans, och med den också risken att hoppet försvinner? Om hoppet är det sista som lämnar människan, som ordspråket säger, vad skulle man då ha kvar?
När man bara får dubbla signaler från den man tycker om, då vågar i alla fall inte jag fråga om hennes känslor. Då kan ju allt vara kört.
Det är visst synd om människan, att hon är tvungen att tänka, reflektera och analysera. Jag ser på alla djur, insekter och andra organismer med avundsjuka. Förvandla mig till en hund och häll öl i vattenskålen, så ska jag vara lycklig sen.
Det är en lågmäld, mumlande kakafoni i lokalen. Ett tiotal kundsamtal samtidigt som gör att jag inte kan urskilja vad ett enda handlar om, men som ändå fungerar som en ständig påminnelse om att bloggande inte är en av mina arbetsbeskrivningar.
Jag frågade mig själv en gång hur man vet när man är en fegis och när man är befogat rädd, och jag lyckas inte släppa den här frågeställningen. Säg att allt som står mellan en själv och det man vill ha är modet att faktiskt ta för sig, då har man ju fått en fiende som heter Feghet. Men om man skulle försöka ta för sig då, och man inser att det inte finns någon chans att få det man vill ha. Är inte den där tveksamheten man känner innan i så fall en allierad? Är det värt att ha en gnagande känsla i kroppen hur länge som helst, för att faktiskt få behålla det lilla hopp man har, eller ska man ta en chans, och med den också risken att hoppet försvinner? Om hoppet är det sista som lämnar människan, som ordspråket säger, vad skulle man då ha kvar?
När man bara får dubbla signaler från den man tycker om, då vågar i alla fall inte jag fråga om hennes känslor. Då kan ju allt vara kört.
Det är visst synd om människan, att hon är tvungen att tänka, reflektera och analysera. Jag ser på alla djur, insekter och andra organismer med avundsjuka. Förvandla mig till en hund och häll öl i vattenskålen, så ska jag vara lycklig sen.
Länk till startsidan i mitt liv
http://www.detärsåoutsägligttorftigtpåjobbet.nu/menmanvänjersigvälnångångkanske
Me, myself & I
När jag var hemma hos mina föräldrar i Sunne sist så satt jag och bläddrade igenom fotoalbum och skolkataloger. Det väckte såklart massa minnen till liv och jag både skrattade högt och blev melankolisk när jag granskade mitt förflutna i bilder. Hela tiden när jag satt där, försunken i de dammiga böckerna, så tänkte jag på er, mina läsare. Jag vill dela med mig av den här upplevelsen med er. Bjuda er på några tårtbitar ur mitt förflutna. Here goes nothing:
I början på 50-talet var jag något av en nörd. Jag var ordförande i schackklubben, tuggade Wrigley's när alla andra tuggade Juicy fruit, och fick alltid nobben av tjejerna jag spanade in. När jag såg den här bilden undrar jag om det inte var denna som var Mike Myers inspiration när han skapade Austin Powers. Behave!
I början på 60-talet var jag så jävla efter. James Dean-perioden var liksom över, och det var Beatles som gällde. Detta hade såklart varken jag, eller mina kompisar förstått, men vi överlevde ändå. 1961 var för övrigt det året då vi vann distriktsmästerskapet med schackklubben. Vi firade med Milkshakes och en raggarrunda. Vilka tider.
Summer of love var ett minne blott och sjuttiotalet och dess ångest hade piskat över oss likt en tsunamivåg. De flesta av oss gjorde dåliga val då förvirring och lsd-rus förblindade våra sinnen. Mitt misstag stavades Dansband. Ingen bra tid för mig.
Så såg det ut när jag växte upp. Jag ska se om jag kan återkomma med 80- och 90-talet. Det var mycket Michael Jackson i klädmodet och mycket Per Gessle i hårmodet på den tiden, så jag får se om jag vågar offentliggöra dem.
Nu blir det lunch.
I början på 50-talet var jag något av en nörd. Jag var ordförande i schackklubben, tuggade Wrigley's när alla andra tuggade Juicy fruit, och fick alltid nobben av tjejerna jag spanade in. När jag såg den här bilden undrar jag om det inte var denna som var Mike Myers inspiration när han skapade Austin Powers. Behave!
I början på 60-talet var jag så jävla efter. James Dean-perioden var liksom över, och det var Beatles som gällde. Detta hade såklart varken jag, eller mina kompisar förstått, men vi överlevde ändå. 1961 var för övrigt det året då vi vann distriktsmästerskapet med schackklubben. Vi firade med Milkshakes och en raggarrunda. Vilka tider.
Summer of love var ett minne blott och sjuttiotalet och dess ångest hade piskat över oss likt en tsunamivåg. De flesta av oss gjorde dåliga val då förvirring och lsd-rus förblindade våra sinnen. Mitt misstag stavades Dansband. Ingen bra tid för mig.
Så såg det ut när jag växte upp. Jag ska se om jag kan återkomma med 80- och 90-talet. Det var mycket Michael Jackson i klädmodet och mycket Per Gessle i hårmodet på den tiden, så jag får se om jag vågar offentliggöra dem.
Nu blir det lunch.
Thursday night hockey!
Ja, det var ju skönt att Färjestad åtminstone åker till Hovet på torsdag med en seger i ryggen. Djurgården kommer absolut inte att bli en lätt match, om man ser till hur säsongsupptakten sett ut, men jag tänker inte tappa hoppet. Jag ska dit, och inte hata Djurgården, nej bara älska Färjestad, äta kokkorv och njuta av atmosfären.
Det är många som hört av sig efter att jag slutat skriva på Ett Jävla Liv. Alla som ringt och skrivit har sagt så snälla saker, men finaste kommentaren kom ändå från Johan Karlsson:
-Din blogg är ju min termos i gryningen ju.
Jag smälte som en isbit, och det är därför jag finns här nu. Men vi måste hålla den här bloggen under radarn. Kan vi inte se det som våran hemliga klubb? Som en orden, ungefär. Vi kan ha hemliga hälsningar och sånt, så att vi vet när vi stöter på en annan invigd, men i övrigt låtsas vi som ingenting.
Efter jobbet igår tog jag tuben in till Slussen och gick in på BonnierAmigos huvudkontor. Det var nämligen deadline för att skicka in bidrag till schlagerfestivalen, och eftersom Mama Kin formligen stinker av schlager så finns det inget tvivel. Vi måste vara med. Kontoret var lite av en parodi. Det var sönderstressade, hippa människor överallt, som pilade fram och tillbaka i korridorerna som möss på jakt efter ostbiten i slutet av labyrinten. Killen jag träffade, Niclas, såg ut att lida av så mycket magsår att han borde svälja ett paket plåster och ta ett några års paus, men överlämningen skedde smärtfritt så nu är det bara att vänta.
När man gör en sån här grej är det omöjligt att inte låta fantasin skena iväg. Jag har för min inre syn redan spöat Darin och luggit med Velvet, allt för rubrikernas skull. Kanske att man ska supa ner Kikki Danielsson också, eller smyga till henne en falukorv eller något. Det skulle vara skandal det!
Nu gäller det bara att SVT sorterar bort de tretusen andra bidragen och väljer oss, annars blir det väl lika tråkigt som varje år.
Nä, nu får vi ta och jobba lite va? På torsdag kommer lönen och här sitter vi och surfar.
Det är många som hört av sig efter att jag slutat skriva på Ett Jävla Liv. Alla som ringt och skrivit har sagt så snälla saker, men finaste kommentaren kom ändå från Johan Karlsson:
-Din blogg är ju min termos i gryningen ju.
Jag smälte som en isbit, och det är därför jag finns här nu. Men vi måste hålla den här bloggen under radarn. Kan vi inte se det som våran hemliga klubb? Som en orden, ungefär. Vi kan ha hemliga hälsningar och sånt, så att vi vet när vi stöter på en annan invigd, men i övrigt låtsas vi som ingenting.
Efter jobbet igår tog jag tuben in till Slussen och gick in på BonnierAmigos huvudkontor. Det var nämligen deadline för att skicka in bidrag till schlagerfestivalen, och eftersom Mama Kin formligen stinker av schlager så finns det inget tvivel. Vi måste vara med. Kontoret var lite av en parodi. Det var sönderstressade, hippa människor överallt, som pilade fram och tillbaka i korridorerna som möss på jakt efter ostbiten i slutet av labyrinten. Killen jag träffade, Niclas, såg ut att lida av så mycket magsår att han borde svälja ett paket plåster och ta ett några års paus, men överlämningen skedde smärtfritt så nu är det bara att vänta.
När man gör en sån här grej är det omöjligt att inte låta fantasin skena iväg. Jag har för min inre syn redan spöat Darin och luggit med Velvet, allt för rubrikernas skull. Kanske att man ska supa ner Kikki Danielsson också, eller smyga till henne en falukorv eller något. Det skulle vara skandal det!
Nu gäller det bara att SVT sorterar bort de tretusen andra bidragen och väljer oss, annars blir det väl lika tråkigt som varje år.
Nä, nu får vi ta och jobba lite va? På torsdag kommer lönen och här sitter vi och surfar.
måndag 22 september 2008
Eddie Arena - återkomsten
Jag har ju redan berättat en del om Mr. Norrmans tidigare snedsteg HÄR, men nu träffade jag honom i helgen igen, så det kanske kan bli en följetång det här. Edvin Norrmans samlade fadäser, tänk vilken toabok det skulle kunna bli.
I lördags skulle Mama Kin ses i ett parkeringshus för att ta en bild till vårat första album. Fotografen är en skitskön kille som heter Henrik Hedlund. En kille som lägger ner tid och möda på att få vårat skivomslag så bra som möjligt, och verkligen har hjälpt oss mer än vad vi nånsin hade kunnat hoppas. Han ser ut såhär:
Edvin som har gått hemma och skåpsupit vin hela kvällen i hemmets lugna vrå är för full för att förstå att man inte ska ta upp huruvida Henrik är lik vår finansminister Anders Borg eller ej. Han förstår heller inte att man inte ska fortsätta med:
-Jo! Som en blanning mellan Anders Borg och Hellcop från Gehennah.
Men visst. Det kunde vi väl kanske ha sett mellan fingrarna med. Fast nu har Henrik återkommit angående bilderna. Allting var tydligen bra, förutom att Edvin ser för full ut, och inte funkar på bild i sitt tillstånd.
En trummaskin skulle väl aldrig se ut såhär va? Kanske skulle anlita en sån.
I lördags skulle Mama Kin ses i ett parkeringshus för att ta en bild till vårat första album. Fotografen är en skitskön kille som heter Henrik Hedlund. En kille som lägger ner tid och möda på att få vårat skivomslag så bra som möjligt, och verkligen har hjälpt oss mer än vad vi nånsin hade kunnat hoppas. Han ser ut såhär:
Edvin som har gått hemma och skåpsupit vin hela kvällen i hemmets lugna vrå är för full för att förstå att man inte ska ta upp huruvida Henrik är lik vår finansminister Anders Borg eller ej. Han förstår heller inte att man inte ska fortsätta med:
-Jo! Som en blanning mellan Anders Borg och Hellcop från Gehennah.
Men visst. Det kunde vi väl kanske ha sett mellan fingrarna med. Fast nu har Henrik återkommit angående bilderna. Allting var tydligen bra, förutom att Edvin ser för full ut, och inte funkar på bild i sitt tillstånd.
En trummaskin skulle väl aldrig se ut såhär va? Kanske skulle anlita en sån.
Nyheter från Svenska Drängbladet
Natten till den 20:e Augusti tappade Jon bort sitt bankomatkort, och spärrar det direkt. Eftersom han inte är folkbokförd i Stockholm där han bor tvingas han beställa det nya kortet till sina föräldrar i Sunne. Omständigt? Is Arnold Schwarzenegger hard to spell?
När han sedan fick sitt nya bankkort för den 7:e september tog det en hel vecka innan han hade tappat bort även det. Han spärrade det återigen med en gång, men har skjutit på att beställa ut ett nytt ända till idag, eftersom han tvivlat på att hans mamma kommer att bli självlysande av stolthet när ännu ett nytt Visa-kort trillar ner i brevlådan.
I övriga nyheter kan meddelas att Jon inte var på krogen en enda gång i helgen, om man bortser från den öl han drack på Biljard 9:an(kan knappast räknas som krog, va?), och har planer på fortsatt bojkott även helgen som kommer. Jon har inte kunnat nås för en kommentar, men hans lever säger till Drängbladet att det är en av de mest harmoniska tiderna för en lever sedan Jon var i 14-årsåldern.
Benny Penna, Svenska Drängbladet
När han sedan fick sitt nya bankkort för den 7:e september tog det en hel vecka innan han hade tappat bort även det. Han spärrade det återigen med en gång, men har skjutit på att beställa ut ett nytt ända till idag, eftersom han tvivlat på att hans mamma kommer att bli självlysande av stolthet när ännu ett nytt Visa-kort trillar ner i brevlådan.
I övriga nyheter kan meddelas att Jon inte var på krogen en enda gång i helgen, om man bortser från den öl han drack på Biljard 9:an(kan knappast räknas som krog, va?), och har planer på fortsatt bojkott även helgen som kommer. Jon har inte kunnat nås för en kommentar, men hans lever säger till Drängbladet att det är en av de mest harmoniska tiderna för en lever sedan Jon var i 14-årsåldern.
Benny Penna, Svenska Drängbladet
Fritzl
Jag läser i Aftonbladdret att skräckfarfar himself är tillbaks galnare än någonsin. Nu vill han alltså göra en turistattraktion av huset där han låste in och våldtog sina barn och barnbarn. Lite som ett spökhus gissar jag. Jag skäms ganska mycket över min första tanke när jag läser detta, men hur fett vore det inte med en T-shirt med trycket:
I went to Josef Fritzl's basement and all I got was this lousy T-shirt.
Framtiden
Varje gång äldre människor diskuterar "dagens ungdom", dom säger det på det viset; det verkligen rungar om citationstecknen, så pratar de om att det är ju vi som ska ta över, styra och förvalta världen när de gamla har försvunnit. De ojar sig, och levererar haranger om hur jävla illa det kommer att gå.
Till alla gubbjävlar och kärringjävlar runt om i världen har jag lite att säga:
Vi har inte valt att ta över. Vi har inte valt att bli politiker. Vi har valt spriten, den korta vägen till lyckan. Och vi har aldrig krävt något av er. Sup ni med om ni vill. Kom igen nu gammalmorfar, häng med på Harry B James på fredag så ska jag hälla i dig 15 Sambucashots, det kommer du att gilla. Tänk om ni hade hjälpt till att inte utveckla världen, då hade det ju varit som förr. Är det inte det ni också alltid tjatar om, att det var bättre då?
Titta på min kompis som jag träffade utanför krogen häromkvällen. Fan, låt han vara. Han skulle inte upp till Riksdagen dagen efter och fatta viktiga beslut. Han ville bara bli dretfull. Unna honom det, era gamla, sura jävlar.
Till alla gubbjävlar och kärringjävlar runt om i världen har jag lite att säga:
Vi har inte valt att ta över. Vi har inte valt att bli politiker. Vi har valt spriten, den korta vägen till lyckan. Och vi har aldrig krävt något av er. Sup ni med om ni vill. Kom igen nu gammalmorfar, häng med på Harry B James på fredag så ska jag hälla i dig 15 Sambucashots, det kommer du att gilla. Tänk om ni hade hjälpt till att inte utveckla världen, då hade det ju varit som förr. Är det inte det ni också alltid tjatar om, att det var bättre då?
Titta på min kompis som jag träffade utanför krogen häromkvällen. Fan, låt han vara. Han skulle inte upp till Riksdagen dagen efter och fatta viktiga beslut. Han ville bara bli dretfull. Unna honom det, era gamla, sura jävlar.
The Very Special Secret Mega Blog
Jaharu,
så du tillhör den exklusiva skara som får den här adressen medan jag pausar min vanliga blogg. Good for you! Att jag pausar på javlaliv.blogspot.com beror mestadels på att jag har en läsare som jag är så löjligt kär i att jag blivit lika bortkommen som en blind och senildement tant i sista Zelda-borgen. I skräck över att på något sätt paja mina chanser med henne är jag så rädd för att trycka på bokstäverna på tangentbordet att jag drabbats av skrivkramp. Med henne out of the picture kan vi fortsätta ha kul.
Jag och ni.
Men jag är listig och slug, så vid minsta misstanke om att någon missbrukar förtroendet och ger bort adressen till den här bloggen till någon så stänger jag ner den. Hårda bud, på norra Rud.
så du tillhör den exklusiva skara som får den här adressen medan jag pausar min vanliga blogg. Good for you! Att jag pausar på javlaliv.blogspot.com beror mestadels på att jag har en läsare som jag är så löjligt kär i att jag blivit lika bortkommen som en blind och senildement tant i sista Zelda-borgen. I skräck över att på något sätt paja mina chanser med henne är jag så rädd för att trycka på bokstäverna på tangentbordet att jag drabbats av skrivkramp. Med henne out of the picture kan vi fortsätta ha kul.
Jag och ni.
Men jag är listig och slug, så vid minsta misstanke om att någon missbrukar förtroendet och ger bort adressen till den här bloggen till någon så stänger jag ner den. Hårda bud, på norra Rud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
