Dags att ställa mig själv mot väggen

Jon: Tack för det pigga och glada inlägget sist, din bittra jävel! Du vet väl att ingenting är så osexigt som folk som inte bara tycker synd om sig själva, utan som också prompt måste göra sin självömkan offentlig?
Jon: Jo, jag vet. Jag vet inte vad som hände, kanske var jag hungrig eller något. Du vet hur jag blir när jag är hungrig.
Jon: Mmm, glaset halvtomt...
Jon: Snarare tomt, men förlåt om jag skämde ut oss lite.
Jon: Ja, ok. För den här gången. Men det var inte bara det att du målade upp oss som Mr. Deppig, jag stör mig lite på din dubbelmoral.
Jon: Vadå "dubbelmoral"?
Jon: När du själv pratar med, eller om, personer som är nere så är du jävligt snabb med att döma ut depressioner som något man kan styra över själv, med rätt tankesätt.
Jon: Jomen, på något sätt känns det som att de valt sin olycka. Positiva saker händer positiva människor.
Jon: Precis. Ser du inte dubbelmoralen? Du är ju själv trumpen som en enbent cyklist och lever inte som du lär.
Jon: Nä, men det är ju grymt enkelt att stå bredvid och säga hur en person ska göra för att komma ur sin svacka. Lite svårare att göra det själv.
Jon: Du kanske ska tänka på det nästa gång du snackar med någon kompis som är lite nere då?
Jon: Jaja, men jag försöker bara hjälpa personen i fråga att förändra sitt synsätt. Man ser ju bara mörker i de lägena. Jag vill försöka få de negativa tankarna att verka korkade och triviala, och förstärka de positiva tankarna, för att på så sätt få till stånd något slags trendbrott i personens tankesätt. Depp föder ju mer depp, och lycka föder mer lycka.
Jon: Och hur tycker du att du lyckas med att applicera det tänket på dig själv?
Jon: Men du som verkar sitta inne med alla svaren kanske hjälpa mig då!
Jon: Ok. Vi kan ju börja med de negativa sakerna i ditt liv just nu. Berätta om dem.
Jon: Till och börja med har jag ju inget hem. Bara en sån grej. Sen kan jag inte påstå att jag trivs speciellt bra på jobbet, även om jag kanske inte vantrivs. Fortsättningsvis har jag starka känslor för en tjej som jag inte tror känner samma saker för mig, och som jag dessutom hade på fall en gång i tiden, men lyckades sumpa.
Jon: Positiva då?
Jon: Jag har en familj som jag älskar skiten ur, och som jag vet älskar mig lika mycket. Mitt band är på framfart, och är på G med en skiva som sparkar röven ur det mesta jag hört det senaste decenniet. Jag har en stor vänskapskrets, där mina närmaste vänner är de absolut mest omtänksamma, ljuvliga och roliga människor som jag träffat under de 26 år jag levt.
Jon: Du har alltså en familj och vänner som du älskar, och dessutom din musik som grädde på moset. Det låter som tillräckligt med saker du kan fylla dina tankar med.
Jon: Ja, du kanske har rätt.
Jon: Det är klart att jag har rätt. Sen är det klart att du ska leta lägenhet och kika runt lite efter nytt jobb också. Men de här bra sakerna i ditt liv är det du ska ägna allra mest tankemöda åt.
Jon: Ja, bara jag inte blir som en struts som tar för vana att blunda för allt jobbigt.
Jon: Nej, givetvis inte. Men vissa saker kan man inte påverka, och vissa saker kan man inte påverka just nu.
Jon: Jo det är klart. Du, det känns faktiskt lite bättre nu när vi har haft det här snacket, du och jag.
Jon: Vad bra!
Jon: Men nu har jag inte tid med dig längre. Jag ska sätta mig och lira lite bas.
Jon: I'll be back.
Jon: Mä, jävla nörd.