Doggystyle

Sista timmen på jobbet är som vanligt. Motsägelsefullt nog så inträder både trötthet och rastlöshet samtidigt hos oss som har hunnit vara här i åtta timmar. Vi vill hem. Jag tänker att det känns skönt att inte vara ungdom längre, när SJ väl slutat använda detta epitet då är det verkligen över, det är liksom ingen som förväntar sig att man ska vara ung och pigg längre. Man får vara trött som en vuxen. I söndags kände jag mig utbränd, men idag känner jag mig mer ute och bränd.

Det är en lågmäld, mumlande kakafoni i lokalen. Ett tiotal kundsamtal samtidigt som gör att jag inte kan urskilja vad ett enda handlar om, men som ändå fungerar som en ständig påminnelse om att bloggande inte är en av mina arbetsbeskrivningar.

Jag frågade mig själv en gång hur man vet när man är en fegis och när man är befogat rädd, och jag lyckas inte släppa den här frågeställningen. Säg att allt som står mellan en själv och det man vill ha är modet att faktiskt ta för sig, då har man ju fått en fiende som heter Feghet. Men om man skulle försöka ta för sig då, och man inser att det inte finns någon chans att få det man vill ha. Är inte den där tveksamheten man känner innan i så fall en allierad? Är det värt att ha en gnagande känsla i kroppen hur länge som helst, för att faktiskt få behålla det lilla hopp man har, eller ska man ta en chans, och med den också risken att hoppet försvinner? Om hoppet är det sista som lämnar människan, som ordspråket säger, vad skulle man då ha kvar?

När man bara får dubbla signaler från den man tycker om, då vågar i alla fall inte jag fråga om hennes känslor. Då kan ju allt vara kört.

Det är visst synd om människan, att hon är tvungen att tänka, reflektera och analysera. Jag ser på alla djur, insekter och andra organismer med avundsjuka. Förvandla mig till en hund och häll öl i vattenskålen, så ska jag vara lycklig sen.