En timme efter att jag hade hetsat ut från jobbet började tåget rulla, och jag hade till och med hunnit köpa lite mat. Vanligtvis brukar tågresor innebära att Oturen spänner musklerna och spelar ut sitt register. Fullspäckade, varma tåg, där jag givetvis får åka baklänges, givetvis hamnar på en plats märkt "gång", och givetvis har en skrikande unge i min närmaste omgivning. Det är då man går och tycker synd om sig själv med en burk Mariestad, i den dånande skarven mellan vagn 13 och 14. Så var dock inte fallet denna gång. Eftersom brorsan hade bokat min biljett satt jag med alla andra aristokrater i första klass. Där läste jag dagstidningar och drack lite rödvin, och hade en ovanligt behaglig resa.
Väl framme vid Sunne tågstation stod mamma Inger och väntade. Klockan var ca 20.45 och jag var egentligen mer sugen på att sova än att repa. Det är dock väldigt lustigt med Outhouse Allstars, det spelar ingen roll hur trött och osugen man är på att spela, när de där första tonerna i Yrsnö börjar försvinner tröttheten, och förresten alla andra krämpor man gått och burit på, och istället spricker man upp i ett otroligt fånigt leende. Uppåttjack i musikalisk form, eller kanske någon slags anti-depressiv terapi, jag vet inte, men helt vanlig musik är det nog inte.
Magnus och Sophia, min bror och svägerska, hade trivsamt nog ordnat med lite presentutdelning till repningen. De hade gjort åtta olika T-shirts med Outhouse Allstars-motiv, alla specialdesignade för att passa våra olika personligheter. Här är min lite rockiga variant. Jag behöver knappast förklara hur nöjd jag är med denna, va?
Dagen efter visade sig brorsan nådig och ställde in den tänkta repetitionen för att istället åka direkt ut till Sillegården, där vi skulle spela, för soundcheck. Som jag skrev tidigare var vi riktigt slut när vi väl dröp i säng, runt 5-6-snåret på morgonkvisten. Det är i och för sig typiskt för det här gänget. När vi väl ses är det så jävla trevligt att det är svårt att sätta punkt, även om vi vet att vi ska ses även dagen efteråt. På bilden fyller vi bilarna med instrument utanför familjegården, innan avresa till spelstället.
Att soundchecket skulle gå snabbt och problemfritt var något vi alla var extremt angelägna om eftersom vi ville hinna hem till TV-soffan och bänka oss framför FBK - Frölunda. Våra böner blev hörda, och här har Färjestad precis gjort 2-0. Jag minns att jag ojade mig som en gammal farbror när jag funderade över ekvationen Lönehelg + Lördagsmatch + Karlstad. Herregud, sa jag för mig själv, vilket i sig är ironiskt med tanke på hur kvällen slutade, men det kommer vi till om ett tag.
Morsan är ju en modeguru! Kolla bara in kavajen hon hade på sig på kvällen.
Uppåtnäsan ja. Det är inte lätt att vara en Stinnerbomare. Igår berättade morsan om när jag föddes. Tydligen orsakade jag stor förvåning när jag kom ut utan uppåtnäsa. "Förbannelsen är bruten", tänkte hon, men det var nog bara så att jag legat med ansiktet i kläm på något konstigt sätt för närmsta timmen steg nästippen millimeter för millimeter. Nä, det är nog svårt med mirakel när det kommer till genetik. Här ser ni brorsan visa upp sin uppåtkran. En fin näsa, helt klart, ungefär som min, bara någon storlek större.
Spelningen blev en succé, men av uppenbara orsaker var det svårt att fotografera under tiden vi spelade. Så vi får hoppa fram i historien. Oscar och hans mamma Inka tog ju det grymma initiativet att åka upp till Västra Ämtervik för att kolla in konserten, så jag hängde faktiskt med dem ner till Karlstad efteråt. Det skulle inte bli nån värre fest egentligen, utan vi hade bara tänkt att jamma lite på natten. Så blev det också i och för sig, men först efter en runda på klassiska Glada Ankan. Det hade ju kunnat bli nog så lugnt, men se hur grabbarna ser ut i taxin på väg till replokalen. Se hur suddig bild jag tagit. Vi fick nog i oss mer än vad vi trodde.
Söndag. Jag ville dokumentera min bakfylla, som ett varningens exempel till nästa gång. Kommer du ihåg, Jon!? Kommer du ihåg hur du mådde? Ska du verkligen ta den där ölen(som att det bara skulle bli en!)? Ska du inte stanna hemma ikväll istället? Förhoppningsvis kan jag ta fram den här bilden, minnas, och slippa framtida bakrus.
Såhär går det när man inte är psykiskt stabil. Typiskt söndagssjuka. Man är för skakig för att åka till Västertorp. För rädd för att vara ensam. Man är för svag för att köpa frukost till morgonen efter, och för klen för att försöka sig på något av det nyss uppräknade. Så man tar in på hotell. Det är som att leka kurragömma med ångesten och hitta världens bästa gömställe. Lugn. Trygghet. Inre fucking frid.
Och här är vi nu. Jag startar arbetsveckan med hotellfrukost, vilken jävla lyx. Eftersom jag inte äter frukost vanligtvis så gick jag in med inställningen att äta frukost för hela veckan. Det här var första hämtningen, fil och flingor, leverpastejmacka, melonskiva, jos och kaffe. Jag satt nog en halvtimme minst och kalasade på ostsmörgåsar, frukter, våfflor, bacon, ägg och massa annat gött. Det här ska bli en kanonvecka! Nu sitter jag på jobbet med There's no stopping us now med The Supremes i hörlurarna. Det här med frukost kanske man skulle göra till en vana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar